Även Sten Tolgfors har läst DN och läser precis som det är tänkt. Som Rick Falkvinge påpekat är det inte i substansen artikeln brister utan vinklingen. Lögnen sitter i betraktarens ögon. Tolgfors kallar artikeln

djupare genomgång

och fortsätter

Den beskriver den roll PR-konsulter och extern finansiering av delar av kampanjen spelade

Jag har själv letat efter just detta i artikeln, även många andra bloggare har efterlyst svar på vem som betalat vem för vad. Inget sånt står i artikeln, bara antydningar om att det har hänt och att det skulle lagt grunden till hela motståndsrörelsen. Tolgfors är ändå lite försiktig och säger att det handlar om ”delar” av kampanjen, till skillnaden från Anna König Jerlmyr, den mindre kända av FRA-omröstningens berömda ”svikare”. Hur man så totalt kan svälja alla DNs insinuationer med hull och hår är ett mysterium.

Åter till Tolgfors: Försvarsministern avslutar sitt inlägg med att påpeka att regeringen inte hade några som helst PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Jag tror knappast att någon kan ifrågasätta sanningshalten i det påståendet. PR handlar om att få folk att tycka som man vill, om man totalt struntar i pöbelns åsikter (inklusive sitt eget ungdomsförbund) finns inget behov.

Annonser

Det finns faktiskt en bloggare förutom Federley som uttalar sig positivt om gårdagens fiaskoartikel i DN; folkpartisten Gunnar Andrén tycker att den är ”intressant” och fortsätter:

Jag är glad att jag inte gick på det.

Nej, jag förstår att man bör känna sig lurad om det visar sig att man står på samma sida av barrikaderna som någon person som faktiskt råkar ha lite pengar och kan tänka sig att lägga några kronor på att kampanja för något som han/hon tror på. Finns det dessutom personer med samma åsikter som har ordet PR-konsult bredvid sig i telefonkatalogen bör man skynda sig att hoppa över till den ädla och ideella motståndarsidan utan eftertanke. Tur att DN leverar sanningen så man slipper tänka själv…

Jag fortsätter läsa bloggen och kan inte hitta tillstymmelse till analysförmåga, jag kommer säkert hitta mer underhållning här i framtiden! Så länge kommentars-funktion saknas kommer man visst undan med vad som helst.

Jag hade visst fel igår, det verkar finnas EN bloggare som är positivivt inställd till gårdagens propagandaartikel. Federley hoppas att han plötsliga insikt om att liberalismen är överskattad ska framstå som ett mindre svek om hans nyfunna meningsmotståndare misskrediteras. Tyvärr, det fungerar inte riktigt så.

Federley påstår sig också ha insideinfo om att svek-debatten efter att han plötsligt ändrat sig och accepterat FRA-lagen skulle vara regisserad och planerad. I linje med DN idiotförklarar han en majoritet av befolkningen när han tror att det behövs en plan för att känna igen en svikare. Finns det något bättre ord för någon som först påstår sig hålla fanan högt för integritet och rättssäkerhet, för att sen plötsligt gråta en skvätt och raskt hoppa över till motståndarelagets båt?

Konspirationsteoretikern i mig har vaknat till liv och jag börjar fundera på om Federleys helomvändning inte var planerad från början (jag misstänkte faktiskt det redan när det hände). Det kunde blivit ett sätt att befästa att kosmetikan som lades på FRA-lagen faktiskt gjorde någon skillnad.

Han lurade sig själv, men lyckades han lura någon annan?

Många har nog med mig väntat på DNs fortsättning på gårdagens kampanjartikel (på nyhetsplats) gällande motståndet mot FRA-lagen. Besvikelsen måste varit stor när inga andra medier hakade på (gissningsvis eftersom artikeln var rent nonsens). När DN själva redan på kvällen plockade bort historiens kanske mest ombloggade artikel från förstasidan osade det mörkande, men att erkänna sina misstag är som bekant svårt. En förtalsstämning mot bloggosfären kunde varit ett alternativ, men då måste ju den bakomliggande superhjärnan först identifieras. Att ge sig på bloggarna som individer vore att skjuta sig själv i foten eftersom de ju är nyttiga idioter, brickor i någon annans spel.

Istälet blev det en ledare, vilket ändå känns som ett bättre ställe för kampanjande.  Som Rick Falkvinge påpekar är det en fortsatt förolämpning mot en majoritet av svenska folket (troligtvis också av tidningens egna läsare).

Lustigt nog försöker man också misskreditera kampen mot FRA genom att påpeka att ett inlägg på DN-debatt skrivits av en PR-konsult! Det är mer regel än undantag att artiklar i just detta forum skrivs av lobbyister och undertacknas av riksdagsmän, ofta mot betalning (jag tror att det var ekot som granskade detta för några år sen, hjälp mig gärna med länk! De visade hur lätt det var att köpa en riksdagsmans namn utan att ens visa artikeln.).  Förloraren här är tidningens egna trovärdighet som debattforum, men detta är redan på dekis.

Frågan är vad som krävs för att en gräsrotsrörelse ska anses vara äkta i Bonniervärlden? Är samarbete förbjudet?  Är viljan att faktiskt bli hörd otillåten? att över huvud taget ha en strategi och inte gnälla planlöst, är det fel?

Eller räcker det med ingen lyssnar för att en gräsrotsrörelse ska vara trovärdig? Om man platsar i söndasgsbilagan som veckans eldsjäl/loser, får man en klapp på huvudet av pappa Bonnier då?

När jag som bäst sitter och läser andra bloggare som antingen lustiggör eller irriterar sig på DNs propaganda om FRA-motståndet så slår det mig att jag själv fick betalt för mitt jobb. Nej, den här bloggen var inte startad än, men jag skrev inlägg på dussintals forum och kommenterade tjogvis med artiklar. Under den här tiden var jag pappaledig, ett jobb som innebär tjänstgöring under alla dygnets timmar. Det var ju just under några av dygnets timmar (när annars?) som jag deltog i den välregisserade kampen. Betalt fick jag, föräldrapenning kallas det. Försäkringskassan är den hemliga sponsorn.

Ganska lustigt hur man kan vända på ord eller hur? Men jag har fortfarande en hel del att lära, kan tänka mig två lärare som har mycket kunskap att dela med sig av…

Tyvärr är det nog inte så många som har glömt Tanja Bergkvists amatörmässiga analys av genusvetenskapen. Att artikeln över huvud taget publicerades någon annanstans än på metros insändarsida (mellan ”ta ner fötterna från sätet!” och ”låt kungen bära svärd till vardags”) är ett mysterium eftersom författaren knappt ens argumenterar för sin sak utan utgår från sina egna sanningar. En kort sammanfattning: Att ifrågasätta könsroller är skadligt. Feministerna vill förbjuda rosa kjolar.

Med sin totalt irrelevanta akademiska titel som stöd har hon återigen lyckats få en artikel publicerad, denna gång raljerar hon över att även musiken som vetebskap ska analyseras ur genusperspektiv. Att projektet ”trumpeten som genussymbol” har beviljats en halv miljon är tydligen ett problem.

Först måste här påpekas att en halv miljon till ett treårigt forskningsprojekt är kaffepengar. Att Tanja inte ens försöker argumentera för att det är ett problem känns igen från den tidigare artikeln, istället utgår hon från att alla är överens om att det är dåraktigt att lägga pengar på den här typen av forskning. Istället ägnar hon 70% av texten åt att berätta att genusperspektiv i matematisk litteratur inte intresserar henne. Relevans, någon?

Själv tycker jag faktiskt att det ska bli intressant att läsa resultatet, men jag är ju också hjärntvättad eftersom jag ogillar att män och kvinnor lever på olika villkor.

Vem betalar vem?

mars 1, 2009

DN påstår sig ha granskat en av de största proteststormarna i modern svensk historia, protesterna mot FRA-lagen. Genom insinuationer och konspirationsteorier försöker man förminska de massiva protesterna och få det till att det var en anonym sponsor som genom pr-konsulter lurade bloggare att protestera. Rick Falkvinge har förstått det bakomliggande resonemanget;

saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.

Han sammanfattar också det hela med:

De här två journalisterna, och DN som företag, förolämpade just precis hela kollektivet av politiska bloggare genom att påstå att de bara gjort som de har blivit tillsagda, att det ligger PR-byråer bakom alla politiska bloggar, och dessutom har bloggarna fått betalt för det.

Det är nog inte ett speciellt smart karriärdrag.

Hanna Wagenius väntar fortfarande på sin lönecheck, och hon är i gott sällskap. I skrivande stund räknar DN själva till 86 bloggar som länkar till artikeln, jag har inte gått igenom alla men jag tror det blir svårt att hitta någon som känner i igen sig i artikelns patetiskt vinklade sanning.

Den första frågan som nu måste besvaras är såklart HUR lyckades pr-konsulterna så snabbt mobilisera så många bloggare för att smutskasta de fina journalisterna på sveriges näst största morgontidning, och är det samma anonyma sponsor som står för kulorna?

Den andra frågan är vem som betalar DN? Ett resultat på 37 miljoner förra året upprepas knappast med vikande annonsintäkter,  nya affärsområden kan vara en lösning. För det kan väl inte vara så att det inte finns någon som betalar, att det inte finns någon beställare? Eller är det bara den krystade analysen som gör mig misstänksam?